Duger jag som jag är? Eller är jag lika med mina prestationer? Är jag någon ändå? Varför måste jag hela tiden prestera max, varför kan jag aldrig bara nöja mig? Varför kan jag inte bara njuta av allt som är bra, ta in det i själen och sluta oroa mig över allt och inget?

Man kan tycka att jag vid 32 års ålder borde ha fått kläm på detta men tyvärr…

Annonser