Skriven av Claes Schmidt/ Sara Lund och Vesna Maldaner och jag kan nog kanske sägas vara lite partisk i min recension då Claes/Sara är min farbror men jag ska göra mitt bästa för att ge en nyanserad bild. 😉

Det första som slog mig när jag läste boken är hur den är uppbyggd, tre parallella berättelser följer varandra och är åtskilda på ett i mitt tycke genialiskt sätt. Det blir aldrig svårt att förstå när det är den fysiska resan vi får följa, den inre dialogen (monologen?) mellan Claes och Sara eller tankar kring allt som har med jämställdhet, mångfald, normer och Claes inre resa att göra. Förutom bokens budskap är detta det absolut bästa med boken! 🙂

Ett ömsint porträtt av min faster gör mig glad i själen och jag är glad att Claes träffade just henne. Jag är också glad för att de ridit ut alla stormar och fortsätter möta livet tillsammans. Det känns fint de valt att kämpa sig igenom det som varit svårt istället för att välja den lättaste vägen ut, något som känns alltför vanligt idag. Däremot kräver det ju att båda kämpar för äktenskapet, är det bara en som ror så snurrar man bara runt och kommer inte framåt.

Jag upplever att det förekommer en del upprepning men i jämförelse med viss kurslitteratur (läs Grundläggande omvårdnad del 1-4) så är det försumbart och absolut inget som stör läsupplevelsen som helhet. Dessutom är det ett viktigt ämne som tål att upprepas!

Många tankar väcks, och jag har tillbringat en del av semestern med att reflektera över hur jag själv tänker kring sådant jag inte är van. Och när det gäller transvestism är jag på rätt ställe, kathoyer finns i varje gathörn och är många gånger så lika kvinnor att det endast är adamsäpplet som skvallrar om vilken fysisk könstillhörighet de har.

Har funderat en del kring detta med manligt och kvinnligt och hur svårt det är att inte tänka i de banorna. Jag skrev precis att kathoyerna var väldigt lika kvinnor men vad är kvinnlighet? Och är det sådant som bara är förbehållet kvinnor? Tål att funderas på. Är själv lite kluven inför manligt/ kvinnligt och har inget behov av att könsneutralisera saker, begrepp och uttryck (fysiska eller verbala) men det beror nog på att jag själv aldrig haft det problem som min farbror brottades med under så stor del av sitt liv. Jag har inte en enda sekund funderat på om jag inte borde vara man istället (förutom vid lönefrågor 😉 ) för kvinna även om jag många gånger känt att jag inte lever upp till det av samhället skapade kvinnliga idealet. Men jag har aldrig tvekat, kvinna är jag och känner mig trygg så. Så vad skulle det betyda för mig om vi helt plötsligt slutade definiera oss som män eller kvinnor i ett försök att sopa undan det utanförskap som uppstår när man etiketterar på detta vis? Spontant känner jag att det naturligtvis vore skönt om det innebar att utanförskap minimerades men för egen del? Kanske har jag vänner som fortfarande befinner sig i sin garderob som skulle våga sig ut och bli ”hela”. Och kanske gladare och friskare om de fick tillåtelse att vara den de är utan att dömas till utanförskap? Det är ju klart att sådant skulle påverka mig positivt. 🙂 Däremot är jag tveksam till att dela omklädningsrum med män, då skulle jag inte känna mig särskilt bekväm. Nåja, fortsätter att ägna semestern åt dessa tankar och avslutar med att rekommendera alla att läsa den, en viktig bok som jag tror och hoppas kommer att göra skillnad. 🙂

20130202-141003.jpg

Annonser