Jag och J var och såg Les Miserables förra veckan. Blev en smula överraskad över det faktum att de sjöng HELA tiden, hade som tänkt att den skulle vara mera som Moulin Rouge eller så, och tyckte att det kändes en smula krystat ibland när de sjöng fram dialogerna men den var ändå absolut sevärd. För egen del tror jag att den, i sin musikalform, hade vunnit på att ha erfarna och duktiga musikalartister istället för namnkunniga skådespelare. Att Amanda Seyfried kunde sjunga visste jag redan efter att ha sett Mama Mia ett antal gånger så det var ingen överraskning att hon sjöng helt ljuvligt vackert men Russel Crowe! Han imponerade!!! Hade verkligen inte förväntat mig detta av honom. 😀

Blev däremot lite besviken på hyllade Anne Hathaway och Hugh Jackman, de är riktigt kompetenta skådespelare men tycker inte att de motsvarade mina (kanske väl högt ställda) förväntningar vad gällde sången. Samma lika för den makelimakalöst snygge Eddie Redmayne. Det lät lite väl ansträngt emellanåt och ibland kändes det som att birollerna (som jag gissar spelas av musikaliskt skolade skådespelare) överglänste rent sångmässigt. Detta blev mest tydligt när Eddie sjöng då han ofta sjöng tillsammans med birollsinnehavare. 😦

Visste inte särskilt mycket om filmen innan och blev därför väldigt väldigt förvånad när Sasha Baron Cohen dök upp vid sidan av Helena Bonham Carter som mer eller mindre skrupelfria barägare. Även om de inte heller är några virtuoser på det musikaliska området så var de ett väldigt underhållande inslag. Här kompenserade bra och vältajmat skådespel den bristande sången. 🙂

Ett vackert foto, en vacker story och fin musk – alla mina invändningar till trots så tyckte jag om filmen och kan mycket väl tänka mig att se den igen. 🙂

Annonser