Det är så det känns. Ingenting alls. Ilskan kommer snart att ersättas av tomhet och sömnen kommer att göra att jag vaknar upp glad igen. Men jag gissar att jag snart kommer att bli påmind igen om hur vi väljer kortsiktiga lösningar som förstör samhällsstrukturen och allt våra förfäder kämpat för att bygga upp istället för att verkligen lösa problemet. Känner mig verkligen ledsen när mina nära och kära far illa för att ingen vill ta ansvar. Hur tänker vi att livet ska bli egentligen? Hur tänker vi att samhället ska bli? Vem tar ansvar? Är det allas eller ingens ansvar? Jag önskar jag kunde förstå, detta och mycket annat.

Har i övrigt haft en mycket trevlig dag/ kväll med Rebecka och Meja, taxiservicen var oklanderlig och så blev jag varmt välkomnad av två fyrbenta raringar med en fin liten symfoni, och av M & P förstås. 😉

Märkligt inlägg men så får det bli just nu.

Annonser