Så länge jag kan minnas har jag tyckt om kunskap, fakta, teorier, att lära mig nya saker och att lyssna till kloka människor. Jag blir euforisk i sammanhang med de rätta förutsättningarna, jag lever upp och känner att jag finns på riktigt. Och har en plats. Den saknade.

På senare år har dock en frustration smugit sig in, en stress över att inte kunna tillräckligt och att helst ha kunskap långt innan den är möjlig för mig att ta del av. Den som kommer med erfarenhet till exempel. Tror det handlar om att vilja känna att jag duger. Att det ska vara så svårt att känna, att bara vara i nuet och känna mig nöjd med det jag gör och den person jag är.

Tänker ibland att forskning vore nåt, att om jag gavs möjlighet att sitta på ett bibliotek och andas in doften av dammiga böcker och lyssna till lågmält mummel så skulle jag må bättre. Så skulle jag trivas med mig själv. På ett annat sätt. Vara lugnare och tryggare. Misstänker dock att det är den romantiska sidan som tar tag i mig och virvlar iväg mig på en väg som inte finns.

Har alltid trivts bra med böcker, även skönlitterärt. Tycker om doften och känslan de ger. Tyngden, att vända blad, att fastna så pass att man läser medan man äter, eller för den delen – lagar mat (som min mamma gjorde). Att drömma sig bort med det skrivna ordet som färdmedel till nya världar – fantastiskt! Lärde mig läsa tidigt och högläste gärna för min äldre bror när vi var små. Läste tills jag var så trött att ögonen tårades eller jag vaknade med ett ryck för att boken fallit i ansiktet (föredrar pocket av den anledningen). Glädjen över att få en bok i present eller julklapp. Kommer ihåg när jag fick boken ”De utvalda” (John Grisham) av min syster V och hennes sambo i julklapp (-96 kanske?. Kommer ihåg hur jag satt i mitt ljusa rum, det snöade utanför och jag satt i morfars gamla fåtölj och vände blad efter blad – ren och skär lycka! Hade knappt tid att fira jul det året. 😉

Första vändan universitets-studier kvävde dock något viktigt och det har tagit lång tid och mycket möda att hitta tillbaka. Fortfarande en bit kvar men har en annan strategi nu – när tankarna inte orkar fokusera på det skrivna ordet (som egentligen ändå är det bästa) så har jag lyssnat på böcker istället. Min iPod och ljudböckerna är en räddare i nöden när tankarna tar fart, lagom till natten. Som en godnatt-saga för vuxna. Framförallt det som uppläses av Peter Andersson (han som spelade Leo Gaut i Johan Falk-filmerna) – han har en helt magisk röst. Ibland har de dock motsatt effekt, om boken är för spännande (Johan Theorin – fantastiskt efternamn btw) eller om den är för rolig (Marian Keyes). De ger mig i vart fall en lagom dos verklighetsflykt i en värld som är så hemsk att jag vill gråta när jag tillåter mig att tänka på det. Har av den anledningen mycket svårt att läsa hemska biografier. Så då gör jag inte det, ser ingen anledning att utsätta mig för sådant om jag inte måste. Har dock ”Det du inte såg” i bokhyllan och tanken är att jag ska läsa den. Historien ligger nära, en vän som jag tycker så väldigt mycket om. Önskar hon sluppit, önskar ett hemskt öde åt förövaren.

Annonser